Men.
Var är vi vuxna i vår digitala förståelse? Jag tänker då på vår förståelse av våra barn och ungdomars kommunikationssätt. Varför har vi så svårt för att se att de är digitala, inte analoga? Det borde vara själv klart att ALLA elever har ständig tillgång till en digital device som lärverktyg hela skoldagen. har de inte det, har vi inte förstått att den digitala devicen är deras högra hand, idag.
Häromdagen fick jag en inbjudan från en av mina barns yngre kusiner (i lågstadieåldern) till Snapchat-gruppen Släkten. Direkt började kusiner i olika åldrar, mormor och deras mamma kommunicera med varandra och visa varandra bilder från vardagen. Helt plötsligt gick kommunikationen smidigt och på deras sätt.
I personalrummet satt jag och pratade med en ung lärarstudent. Hen frågade mig på allvar: hur gjorde ni innan det fanns digitala böcker med referenser och möjlighet till kopplingar i texterna? Studenten skrev en längre akademisk text och arbetade parallellt med ett antal olika källor. Snabbsök, taggar och sökbara kommentarer i de olika texterna användes parallellt och intensivt hela tiden. Ja, hur gjorde vi? Jag är säker på att hen kan ägna sig mycket mer åt analys i sitt arbete än vad vi kunde när vi fick lägga tid på referensletande, bläddrande och t o m renskrivning!
Ytterligare i liten påminnelse-aha var när jag satt med en elev och utforskade appen Garageband på iPaden. Ingen av oss var så duktig på appen och vi provade oss fram. Jag visste att man kunde göra massa saker (jag är ju faktiskt Apple teacher!) men hade inte koll på hur man gjorde. Jag föreslår Youtube och instruktionsfilmer, hen testar och trycker. Vem lärde sig snabbast? Givetvis barnet! Samma barn pratade också om den stora oron av Np i matematik... hen kände sig inte så snabb när hen skrev i räknehäftet och var rädd för att nu misslyckas på proven.
Vad gör vi med våra barn? När ska vi förstå att digitalt är steg 1, analogt steg 2 för den uppväxande generationen? Jag är övertygad om att den dagen vi på allvar skiftar i val av lärverktyg och metod då kan vi halvera antalet särskilda anpassningar och halvera stressen i skolan för våra elever.
Vi skriver inte i sanden längre.För vi kan annat.
Vi skriver inte på griffeltavla längre.
För vi kan annat.
Hur är det med skrivandet skolan?
När vi kan annat?
Själv börjar jag känna viss irritation när jag läser en analog bok och jag då inte kan ändra textstorlek och ljusbakgrund (jag läser annars mest på läsplatta), jag som sagt att skönlitteratur ska vi alltid läsa analogt 😱
Nu växlar vi upp och tar vi den Nationella handlingsplanen för digitalisering av skolväsendet på allvar! Ännu bättre hade det varit om det blev en ändring i skollagen (man kan ju undra varför PRAO fick ett eget kapitel men inte rätten att arbeta digitalt?) men handlingsplanen är definitivt ett steg i rätt riktning och ett stöd för oss skolledare.
Tillsammans kan vi digitalisera skolan till 3.0. För det har våra barn rätt till!
